Ett ganska nytt flygelhorn, kanske en 20 år på nacken, men som så ofta med flygelhorn är det inte särskilt slitet, snarast som nytt. Apropå nytt, det blir en nyordning här på hemsidan: Ibland kan man ju råka bli lite politiskt grinig och efter den Amerikanske presidentens tjafs om handelsunderskott där tjänster inte räknas in, då blir jag den där som söker sig bort från just amerikanska tjänster. Alltså, bort med Google Workspace och in med Schweiziska Proton, superkrypterat och säkert och knappt ens dyrare. Dock tillåter de inte att fotoalbum delas med länk så då får jag använda mig av en drive-mapp. Alltså, klicka på bilden för att komma till den mappen som innehåller ett dokument med en mer detaljerad text samt ett antal bilder, om du är sugen på ett mycket fint och modernt, franskt flygelhorn!
Spelar någon på ett sådant här, inte särskilt vanligt horn? Jan Van Duikeren gjorde det i alla fall under ett antal år, till exempel den där dagen med Candy Dulfer på Leverkusener Jazztage 2009 som ni säkert har lyssnat lite på. Hela konserten ligger uppe på Youtube, men bästa låten är förstås Roy Hargroves Strasbourg – St. Denis med mycket, mycket Van Duikeren. Det finns också ett klipp på Youtube med enbart Van Duikerens solo och noterna i nedkant, om man vill försöka hänga med.
Vem är Jan Van Duikeren? Uppenbarligen en holländare och eftersom Nederländerna ungefär är flygelhornens förlovade land är han en fena på just flygelhorn, som han trakterar med klang efter behov. Med Candy Dulfer är det täta, flytande toner, men i nästa, betydligt mer stillsamma klipp tillsammans med en gitarrtrio är det luftiga, flygande toner. Det är samma Concept-flygelhorn, bara artisten som byter stil. Ändå, han säger att Kenny Dorham är en förebild och det kan man höra i de långa, lyriska tonbilderna oavsett vad annan approach han antar!
Hans karriär är nederländskt internationell och med det menar jag att utbildningen är traditionell på konservatorium i Rotterdam, men att han rätt snabbt hamnade som eftersökt scenmusiker med just Candy Dulfer och diverse världsartister inom olika genrer.
Nå, numera är han en “Yamaha Artist” och spelar på ett Yamaha-horn istället, ett 8310Z, och jag lägger in ett klipp med det också så får ni höra skillnaden i klang. Det är skillnad, med Yamaha-hornet har han en klarare klang, med Selmer-hornet en tätare och mjukare klang. Ja, jag gör bedömningen att det är precis den skillnaden som finns mellan de här två modellerna, så ni kan gott lyssna, jämföra och dra era slutsatser om Selmer-hornet är något för er.
ps. Som sökmotor och webbläsare har jag förstås också ersatt Google; Ecosia fungerar faktiskt över förväntan och det är skönt att slippa AI-svaren! ds.
Jag har det lite trångt i instrumentskåpen så vi provar med 20 % rea på allt från och med idag och en månad framåt, dvs. 21/12. Utnyttjar man det gäller förstås inte några returer eller öppna köp. Skriv ett mejl till info@krax.co om ni vill köpa något!
Sugen på en försilvrad Committee? De är inte vanliga, så här har du chansen. Klicka på bilden för en utförligare presentation samt fler bilder.
1957… Okej, ska man då skriva mer om Miles? Eller om Chet? Eller om Art Farmer igen? Kanske Kenny Dorham? Det här är en Committee De luxe och alla dessa nämnda utom möjligen Miles spelade på en sådan. Jag har aldrig sett något säkert påstående om huruvida Miles spelade på en vanlig Committee eller en De luxe under 50-talet. Ska jag gå efter foton tror jag att han inte gjorde det – jo, hans trumpeter är graverade, men nej, de verkar vara enfärgade och De luxe-lurarna har rördelar i nysilver vilket de vanliga inte har. Fast å andra sidan kan förstås Miles trumpeter ha varit förgyllda och därmed enfärgade ändå. Därför borde jag inte skriva om Miles, men å andra sidan var just 1957 ett bra Miles-år, just för mig. Flera av hans skivor släpptes då, men det vara bara två som spelades in. Först Miles Ahead, men på den spelar han ju flygelhorn, men sedan, i december för utgivning 1958, då spelades soundtracket till L’ascenseur pour l’échafaud in och det är ju liksom den Miles-skiva jag nog har lyssnat på flest gånger. Jag borde förstås se filmen också, men, men, filmtittande, det tar ju tid!
Nå, Miles var känd sedan många år, men inte förevigad i rörliga bilder. Det ändrades det på 1957. Dels passade fransoserna på när han var i Paris, men innan det hade han faktiskt hunnit vara cool på film i USA också. Han är verkligen cool. Båda klippen följer nedan:
Annat att notera från Miles år 1957 är förstås att det var då han sparkade John Coltrane. Själv fri från droger sedan några år tillbaka såg han Coltranes problem och som tur var blev det ju en väckarklocka! Studerar man dessa två herrars diskografi är det uppenbart att bättre musik skapades när de blev rena.
Jag måste väl ge något exempel där det är säkert att en Committee De luxe spelades år 1957 också, så det får bli Kenny Dorham, som var en Martin-kille under 50-talet. Hans klang på skivan Jazz Contrasts från 1957 är väldigt typisk för en Committee De luxe, så håll till godo med en typisk KD-ballad som avslut.
Detta är ingen vanlig Bach 37:a. Allt som är lite udda syns faktiskt på denna bild, men klicka på den för att få det förklarat i text och fler bilder!
Okej, det är förstås ingen konst att hitta artister som spelat på en liknande trumpet, men när jag tänker på Bach och åren strax innan jag själv föddes, då poppar Woody Shaw upp i huvudet så det får bli något klipp med honom. Jag vet inte hur det för er, men när jag stöter på Woody Shaw på nätet är han nästan alltid tyvärr reducerad till en bråttomdelsman, alltså många toner på kort tid, men det är i omväxlingen han är bäst så då väljer vi en hel konsert så att det blir både snabbt och långsamt. I den här från 1979 växlar han mellan sin Bach och det där hemska, amerikanska flygelhornet. Observera att pianoklinkaren får agera förband ganska länge, Woody kommer in efter ungefär 13 minuter.
Det var vid den här tiden han också spelade på sin italienska Meazzi Oro så det finns faktiskt få klipp på tuben med Bachen, så vi lämnar Woody där. Jo, förresten, jag har ju haft en sådan där Meazzi Oro, en av få trumpeter som jag har sålt som jag saknar på riktigt ibland. Visst, intonationen var lite skev ibland, men den hade en speciell, mjuk klang.
Hmmm, när jag skrev om EMO-trumpeten sist avslutade jag med att skriva lite om Hugh Masekela och då stötte jag på en ganska schysst slinga på 16 minuter från just 1980. Den slutar vi med. Masekela spelade också på en Bach-trumpet, men det är flygelhorn han trakterar i den här låten. Skön låt i sig och för mig dessutom bra att ha som bakgrund för lite eget solo-testande.
En balanserad tysk! Det här är en modell som jag suktat efter länge, den enda trumpet som fick Louis Armstrong att lämna sina Selmer-lurar hemma. Om det, se nedan, om trumpeten, klicka som vanligt på bilden för att komma till galleriet med bilder och text.
Ja, i slutet av 1952 fick Armstrong en balanserad EMO av en av tillverkarens återförsäljare vid ett uppträdande i Frankfurt. Den var dock inte märkt EMO utan F. X. Hüller, vilket var firmans juridiska namn. Efter något år skrev Armstrong och bad om en ny, eftersom “it’s something in your trumpet that makes your whole soul feel good and relaxed”. Då blev det en Emo World, eller möjligen tre, i alla fall enligt EMO-reklam, han ska ha valt tre av femton erbjudna. Louis turnerade flitigt över hela världen de här åren och många av dessa konserter spelades in, men nästan bara som ljud. Det är ovanligt ont om rörliga bilder på Armstrong från den här tiden, men det finns förstås foton och på konsert efter konsert syns hans EMO.
Nu när jag lyssnar på några av dessa live-inspelningar… Näej, vad han var bra då! Vilket ös, skönt att dansa till! Alla i bandet är bra! Jag väljer den här, två timmar från Barcelona, bra ljudkvalitet på den. Klickar ni upp den på Youtube finns låtlistan.
Hur länge spelade han på dessa? Som det verkar fram till 1956 ty då blev det Selmer igen och då måste jag avsluta med ett av de få uppträdanden då Louis ser ut att vara tagen av stundens allvar. Sommaren 1956, efter ännu en Europa-turné, står han på scen med Leonard Bernstein och New York-filharmonikerna för att spela St. Louis Blues med en blind, 80-årig W. C. Handy på hedersplats i publiken. Som sagt, han ser spänd ut, börjar inte le förrän valthornen gruffar lite och sedan när Edmund Hall kör sitt fina klarinettsolo framåt slutet, då ser man att han känner sig mer hemma igen. Bernstein å andra sidan ler hela tiden, ser nästan inte alls arg ut, och dirigerar precis så snyggt som han alltid gjorde. Just det, här är det alltså en Selmer igen. Kanske törs jag säga att Louis klang med Selmer-trumpeterna är lite lättare och att den motsatt är lite tjockare med EMO:n (inte fetare, Satchmo-klangen är alltid fetast, så tjockare).
Vart tog hans EMO-trumpeter vägen? Den första finns i alla fall på ett museum i Sydafrika. Louis skänkte den till en mycket ung Hugh Masekela, som kärleksfullt spelade på den i fyra år, enligt egen utsaga. Sedan, när han träffade en ny lärare i USA sa denne att trumpeten är otät. Varför? Den unge Masekela hade inte vetat om att man bör bada sina trumpeter lite då och då, så det hade han aldrig gjort med sönderfrätt mässing som följd. Skaffa dig en Bach, sa läraren, men inte hade Masekela några pengar till det, inte. Katastrof! Nå, Miriam Makeba fick reda på det och gav honom pengar till en trumpet och sedan hade Masekela den Bach han syns med på de flesta foton som ung.
Här har vi ett typiskt franskt flygelhorn med klang någonstans mellan Couesnon (lättare klang) och Courtois (tätare klang). Det enda sättet att få veta detaljer säkert om det här hornet är nog att hitta någon som jobbat i butiken som sålde det, i Lyon. Lite väl mycket arbete, så håll till godo med några spekulationer i annonstexten, som ni som vanligt hittar genom att klicka på bilden.
Den här gången känner jag för att snarare följa en kombinerad associations- och Youtubekedja än för att skriva om en specifik artist. Jag har vid ett par tillfällen de senaste åren skrivit om franska trumpetare som gjort skivor med filmmusik. Den mest profilerade franska flygelhornisten måste vara Stéphane Belmondo och jag stötte på ett samarbete mellan honom och en pianist ur en yngre generation, Tristan Mélia kring ett par ikoniska filmteman. Jag säger direkt att Belmondos flygelhorn klingar helt annorlunda, ty han spelar på ett Van Laar Oiram och ett Donat-munstycke (som jag inte har provat, men kommer att beställa till jul som julklapp till mig själv i min långsamma genomgång av alla Donat-modeller i storlekar runt 170 = 1 1/2C) så det finns inga klangkopplingar. Hursom, det här är snyggt spel av alla inblandade!
Denne Mélias pianospel, ja, han räds inte det skenbart enkla, samtidigt som det är mjukt med schysst groove. Det visar sig att Belmondo också är med på hans senaste skiva, som släpptes i våras. Hela skivan är härlig bakgrundsmusik, den där sorten som får en att göra vad man nu gör lite långsamt och sedan plötsligt måste man bara lyssna noga ibland. Avstressande, det inbjuder till mikropauser med ett ganska lugnt spel. Ändå länkar jag till en av få låtar med lite högre tempo, då är det mer Belmondo.
Den suveräna basisten på den här skivan är svenske Viktor Nyberg, Parisbaserad. Han släppte också en skiva för inte allför längesedan och bland medmusikanterna finns Björn Ingelstam på trumpet (också Parisbaserad) och Johan Hörlén på altsax (of WDR worldwide fame). Jag lyssnar gärna på alla tre. Alors, moi, je kiffe:
Men, det här var ju en trumpet! För att fullborda cirkeln och komma tillbaka till flygelhorn tar vi en annan Van Laar-artist. På något sätt har det blivit mycket brassband i hörlurarna de senaste två veckorna och det här stycket för soloflygelhorn med den eminenta Gyda Matland i Eikanger-Björsvik Musikklag har fått avsluta nästan varje sådan lyssning, eftersom modern brassbandmusik annars är rätt intensiv. Man måste lugna ned sig, men höj volymen, stycket inleds ppp.
Ännu en Selmer, jo, men jag har väntat med den här tills någon av de andra såldes och nu när 25:an är borta är det dags för den här med vanlig ML-borrning. Som vanligt, klicka på bilden för att komma till galleriet med mer information.
Det finns fortfarande ett gäng olika 40- och 50-talsartister som jag kan skriva om som spelade på Selmer-trumpeter. Idag tar vi Harold “Shorty” Baker, mest känd som Ellingtons stabila kille, han som höll ställningarna när Cat, Ray och Clark fick leka i spotlight. Det är förstås grymt orättvist att beskriva honom så för man kan lika gärna hävda att han helt enkelt var bäst – fantastisk frasering, underbar klang och enligt Ellington bästa sortens, supersäkra lead-trumpetare. Dessutom var han tydligen en hyvens kille med glatt humör och ett skämt redo när det behövdes. Inte konstigt att Duke alltid såg till att göra plats för honom när han slutat och sedan önskade komma tillbaka, om och om igen. Detta skedde till exempel när Johnny Hodges lämnade för att driva eget band, då hängde Shorty med honom. Här följer ett lite tidigare klipp med de två och några till, just från 1950 och Paris, kanske skaffade han sig en ny Selmer när han ändå var där?
Hans klang är ibland helt fantastisk, han hade den där förmågan att låta toner klinga av så att de ger en känsla av eko, fast där inte finns något. Dessutom, det där med att spela piano och ändå klinga fylligt, alla jazztrumpetare har inte riktigt klarat det, men Shortys lite tystare passager är verkligen ljuva på bästa sätt. Clark Terry ansåg i en intervju att hans ovanligt klara och rena klang berodde på hans munstycke, ett Heim, precis som Miles, och hans Heim hade ett ovanligt tunt gods och det var anledningen. Här följer först en något senare låt hämtade från en av Bud Freemans skivor och sedan kära Stardust med Ellington i ett arrangemang som tydligen var specialskrivet för Shorty.
Hur gör man för att börja låta så där? Tja, Shorty själv berättade att han plågade sina läppar med så mycket tryck i sin ungdom att han såg sig tvungen att hänga trumpeten i ett snöre och lära sig spela utan att hålla i den. Ja, jag kan gott tro det med tanke på hur lätt han tycks kunna spela. Fast å andra sidan är det inte precis den sortens ambis som bilden i filmen ovan antyder. Han kunde säkert växla lite som han ville.
Nyfixade ventiler sommaren 2024! Sedan spelade jag på den hela vägen fram till jul och så har det tagit nästan ett halvår för mig att känna att det är okej att sälja den ändå. Sätt ett klick på fotot och se fler bilder i galleriet.
Så, balanserad Selmer, då är det dags att skriva lite om Louis Armstrong igen. Det var ett tag sedan! Eftersom den här trumpeten är från krigsåren, som också känns som en tid i Pops karriär man inte alls tänker på, ja, då uppkommer frågan om vad han egentligen gjorde under den tiden? Svaret är det vanliga, han spelade. Det han däremot inte gjorde var att spela in riktigt lika många låtar och anledningen till det var solidaritet. Det pågick någon sorts strejk bland fackföreningsanslutna musiker och den solidariske Louis avstod många inspelningar. Fast inte helt och hållet och det var lite olika, olika år. Sedan är det väl också så att de singlar som spelades in är ganska stereotypa enligt Louis-mallen, en lite halvdan melodi i proffsig orkester och så Louis solo som det enda egentligen intressanta. Orkestern i fråga var fortfarande Luis Russels, alltså den som var hans först, men som sedan döptes om till att bli Louis Armstrongs, fast Luis Russel fortfarande ledde den, i bakgrunden.
Som tur är finns det en annan sorts inspelningar som är roligare med samma orkester och Armstrong och det är deras live-radioinspelningar! Då valde de de mer kända låtarna och jag tycker att det hörs att de tänder till då, de har kul igen. Det gäller såväl orkester som solist. Här är en sådan från våren 1943:
En annan grej de gjorde var något som kallades “soundies”, i princip musikvideos. De mest spelade på Youtube med Armstrong och hans orkester är de som innehåller en dansandes Velma Middleton, men rent musikalist tycker jag att Shine är bäst, även om den är lite jobbig med sina rasistiska stereotyper.